| 16 Kapitlet |
1 | Därefter tog Job till orda och sade: |
2 | Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla. |
3 | Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar? |
4 | Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån. |
5 | Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring. |
6 | Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå. |
7 | Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus. |
8 | Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig. |
9 | I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar. |
10 | Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig. |
11 | Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer. |
12 | Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott; |
13 | från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden. |
14 | Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe. |
15 | Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn, |
16 | Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad. |
17 | Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren! |
18 | Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas. |
19 | Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig. |
20 | Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud, |
21 | Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa. |
22 | Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter. |